14 dagars helvete. Det går inte beskriva det på något annat sätt. Jag vann till slut kampen mot coronaviruset men kommer bära med mig ”krigsminnena” i resten av mitt liv.
Vid mitt insjuknade i covid-19 i slutet på april kändes det faktiskt ganska bra till en början. Som relativt ung och utan underliggande sjukdomar skulle det väl bli fyra-fem dagar med hög feber och hosta men sen skulle det gradvis bli bättre. Efter en vecka skulle man ha klarat av ”skiten”.
Ack, vad fel man kan ha.
Redan andra natten vaknade jag upp med över 40 graders feber – sängen var lika blöt av svett som om någon skulle ha hällt en hink med vatten i den. Trots regelbundet intag av medicin var 38,5° det lägsta termometern visade under de följande två veckorna.
Så här höll det på dag som natt. Min kost denna tid bestod av vätskeersättning och febernedsättande tabletter. Kanske en frukt de dagar man orkade äta något. Jag har aldrig varit så trött och urlakad på energi i hela mitt liv och efter tio dygn gick tankarna att nu måste det väl ändå vända snart. Då kommer den – slemhostan som Gud glömde.
Satt jag inte helt rakt upp med kroppen kom en hosta så kraftig att det kändes som att lungorna skulle komma med upp. Detta gjorde det omöjligt att lägga sig ner för att vila eller sova – på tre dygn. Att inte få göra det när kroppen redan är helt slut gör att jag ringer sjukhusrådgivningen och ber om hjälp. Jag orkar inte längre.
Rådet blir att fortsätta få i mig vätska. Dom kan inte hjälpa mig på annat sätt så länge jag inte har andningssvårigheter. Det kommer att vända snart säger den trevliga kvinnan i telefonen.
På den fjortonde dagen slutar hostan, febern går ner. Efter två dagar till är jag helt symptomfri. Det tar dock två veckor till innan kroppen är i skick för att orka göra några tyngre kroppsliga aktiviteter. Bara att gå några hundra meter och hämta posten är ansträngande de första dagarna efter tillfrisknandet.
Denna gång vann min kropp striden mot coronaviruset. Jag hoppas att aldrig behöva spela returmatchen.
Text: Jocke Warneman
